Ropa
Jag gick från mörkret in till Hatta och Farfars farstu. Där låg Dessie, inte i sin säng som hon oftast ligger i. Jag satte mig ner på huk och välkomnande henne i min armar. Bet mig i läppen och pratade lugnande till henne. Blicken fördes mot två hundkorgar, en med en filt i och en var helt tom. Tejjas säng, den var helt tom. Hennes filt som mamma sydde för många år sedan låg inte ens där. Jag reste mig upp och öppnade dörren till köket och förväntande mig att möta Tejja liggandes på köksmattan, men nej. Ingen hund. Efter jag hade pratat med Hatta och kramat om Dessie gick jag ut igen. Trodde även då att jag skulle möta Tejja i trappen som vanligt, men nej. Jag vill ropa efter henne, skrika hennes namn, som jag gjort så många gånger i över 11 år. Jag fick inte ut ett enda ljud från min mun och jag stod bara där i mörkret med regnet som föll långsamt mot min hud. Fotbollen, Tejjas fotboll låg på gräsmattan oberörd. Jag tyckte jag såg en svans i ögonvrån och hela jag fylldes med en lättnad men det var ingenting. På vägen hem gick jag förbi hennes grav, ett ljus står tänt i en lykta och allting känns så ofattbart och overkligt. Jag tror inte att hon är borta, hon kommer snart tillbaka igen. Hon är säkert med Farfar i ladugården eller jagar råttor någonstans. Hon kan inte vara borta på riktigt. Likaså väntar Dessie på att sin vän skall komma tillbaka. Jag har hållit inne alla mina tårar hela dagen men nu sprack det, jag vill ha henne här i livet med mig som alltid. Det är ju förfan inte ett liv utan henne. Tejja, jag saknar dig <3
Önskar jag var där
Det var planerat att jag skulle åka till GGN klockan 7 men det blev inte så. Jag önskar verkligen att jag vore där nu, för Antons skull. Vill så gärna möta honom efter han kommit i mål som kommer ske om bara 10 minuter. Anton, om du läser detta så är jag ledsen, jag skall gottgöra dig!
Han gör mig alltid glad oavsett vilket humör jag är på och hur hopplöst livet än är.
Vi låg mittemot varandra i hans säng i torsdagskväll då tårarna hade runnit nerför mina kinder och ingenting verkade vara rätt. Jag sa "Förlåt för att jag inte är den du trodde jag var" han tittade in i min ögon och svarade "Jag trodde ingenting" det blev tyst ett par sekunder och han öppnade munnen "Jag hoppades bara att jag skulle få dig, och det fick jag"
Det finns ingen som kan sätta orden på hur mycket jag älskar den killen. Jag kan ge allt vad jag har för att han skall förbli min, min underbara kille.
Just nu sitter jag bara här och kan inte förstå att jag har sådan tur att ha honom. Jag älskar dig Anton, från jorden, till månen och tillbaka.
Älskade ängel
Jag kan knappt förstå det och jag vet inte vad jag skall säga eller inte säga.
Ni som har hund förstår, ni förstår hur det känns att ha ett speciellt band med din bästa vän.
Tejja har funnits i mitt liv sedan jag var ungefär 6 år gammal. Det går inte att ta ett rättvist adjö efter 11 år tillsammans. Hon har alltid funnits vid min sida så länge jag kan komma ihåg och jag vill ha det så i framtiden men det går inte. Nu mår hon bättre, inget mer cancer och inga smärtor i leder. Hon är fri, hon mår bra nu. Min älskade ängel. Ta hand om Russti där uppe, spela fotboll med Albin så kommer jag någon gång. Vi ses snart igen min bästa vän och syster. Vi kommer sakna dig så oerhört mycket. Jag älskar dig mer än någon kan förstå <3
Orkar inte tänka klart
Skrivit upp en lista över saker som skall göras. Och som jag ser det finns det ingen tid över till någonting annat än plugg följande vecka. Ligger efter som fan och nya saker kommer upp hela tiden. Jag måste lära mig att prioritera saker, ta tag i saker och inte bli ledsen över snedsteg. Men just nu verkar ingenting bli något ljusare. Lärare säger att det går bra, jag har fått A på papper men när jag kollar på internet så står något helt annat. Varför ljuger de? Varför trycker de ner mig? Jag avskyr skolan, jävlaapskit vad jag hatar det. Och allt med det som hänt kan jag inte tänka klart. Imorgon börjar skolan igen och jag måste trösta, jag måste hjälpa min vän. Det kommer vara så mycket hela veckan, samtidigt som jag skall plugga måste jag hjälpa andra, för det är de vänner gör. Jag har varit med om det här för, döden alltså, jag önskade bara att det inte skulle hända igen när jag är ung och inte lärt mig hantera det så bra.
Men det är väl livet. Det är kämpigt och kanske helt omöjligt men ändå gör vi det av någon anledning vi själva inte kan beskriva.
Vet liksom inte hur
I fredags åkte jag till Visby, stress åt pizza i 10 minuter med honom, åkte snabbt till bion, köpte biljetter och satte oss framför den vita duken. Bra film var det förresten, Captain Philips. Höll händerna över ansiktet nästan varje minut av spänning och jag fick ännu en gång en uppenbarelse av en såndär Hollywoodfilm.
Somnade i en nybäddad säng bredvid en varm pojke och kände hur fantastiskt livet var. Morgonen därpå, igår morse gick jag in på helagotland och läste att han avled. Jag blev helt stel hela jag, visste inte om jag skulle andas, gråta, skrika eller gömma mig. Tårarna kom och det var en sådan hemsk känsla, världen är så orättvis och jag tänkte på den stackars familjen som mist sin fjortonåriga son och alla nära och kära som sörjer. Det är obeskrivligt och så overkligt att han är borta, att min b-kusin, en av mina bästakompisars kusin och min brors vän är död.
Resten av lördagen spenderade jag på stan med Anton och sedan häng i Väte, för att tänka på annat. Mot kvällen vankades det fest för Kim och Katta. Låg som jag var sa jag inte mycket och dum som jag var föll jag för grupptrycket och drack, blev otroligt fnissig och oerhört glad/lycklig. Det kändes så bra just då att känna lite glädje men några timmar senare försvann allt igen. Sov som en sten i Väte och idag sov vi länge och gjorde en stor och god brunch. Nu är jag hemma och jag vill helst sitta på mitt rum och hoppas på att allt var en dröm.
Vila i frid Albin <3
Det får inte hända
Ena sekunden är du så full med liv men i den andra kan vad som helst hända. Det är så orättvist, det är så jävlajävla orättvist. Jag ber, jag tänker och jag önskar att han kommer överleva. En så ung person får inte försvinna, inte än, inte på mångamånga år. Jag har ju sett honom på innebandy och fotbollsplanen i hela mitt liv, så full med liv. Det får bara inte hända. Jag förstår inte Gud, inte ett jävla dugg. Och jag tänker, jag hoppas och jag fäller tårar för familjen och alla nära och kära. Det får inte hända. Mirakel kan hända och jag hoppas med hela mitt hjärta att ett mirakel sker snarast. Det kom som en chock. Dö inte snälla du. Dö inte.
Vi är ju bara frågetecken som lever
Jag vet inte varför vi föddes, jag vet inte varför vi finns, jag vet inte vad vi skall göra, jag vet inte vad meningen med allt är men jag vet att vi är här idag och det måste finnas något vi lever för. Jag lever fast jag inte vet varför och det känns bra ändå.
Clarity
Sjöng falskt i en bil, pizzor i skuffen, nattsvart på himlen och det enda som fanns var bara vi fyra på den där vägen. Igårkväll alltså, då umgicks jag med Joakim, Fanny och Anton. Sedan knackade även Johannes och Viktor på ytterdörren i Gräne och det blev filmmys och uppenbarelser såsom varför macken Shell heter Shell och massor med skratt ekade i det stora huset och jag var lycklig.
Imorgon skall det firas "oj vi har visst stått ut med varandra i fem långa månader" och innan dess skall jag i sista minuten få hjälp med världens oklaraste matematik i min värld av en smart vän i Rone.
Och jag har funderat hela dagen på vad förlåtelse innebär och varför det är så svårt för människor att förlåta.
Shit happens, raise again. Skjut inte iväg allt som inte passar dig, ibland måste man stå kvar i stormen och lära istället för att utesluta någon. Åh, arg Jenny samtidigt som glad.
Nu skall jag hamramysa i det fina höstvädret.
Laugh
Skratta så överlever jag det här med.
Det händer
Jag ser det framför mig. Jag kan faktiskt se hur hon blir sämre och sämre, hur hon inte orkar lika mycket och hur ont hon har. Utslag och konstiga bölder dyker fram och hela mitt hjärta brister när jag ser detta. Det får mig att tänka hur mycket hon betyder för mig. Hur mycket vi har gått igenom. För, varför skulle jag inte vilja gråta när min bästa vän börjar tyna bort framför mina ögon? Elva långa och händelserika år. Elva år tillsammans. Hon har sett mig växa, växa och utvecklas från sexåring till den sjuttonåriga tjejen jag är idag. Jag har suttit nära henne och berättat allt, viskat, ropat, skrattat och gråtit och på något sätt känns det som hon förstår varenda ord och sitter kvar bredvid mig så länge det behövs.
Jag är så ledsen över att jag är tvungen (precis som alla andra) att växa upp. Se saker och personer försvinna med tiden, personer som jag inte vill skall försvinna. Och det gör de bara för att tiden går. Varför måste jag fortsätta leva när inte alla andra får göra det? Jag vill ju fortsätta ha henne vid min sida i framtiden, jag vill fortsätta ha det som det alltid varit. För jag känner på mig att det inte är långt kvar nu och jag vet inte hur jag skall hantera den sorgen än, inte än på lång tid. Jag har redan varit med om detta en gång tidigare och jag vill inte att det skall hända igen, jag orkar inte med alla tårar och sorg. Fortfarande kan jag känna hennes blod mot mina fingrar, känna hur mamma håller om min axel och säger att jag måste gå. Att jag inte kan säga hejdå längre. Och där låg hon kvar på marken, fortfarande varm men död. Så död man kan bli. Jag vill inte säga hejdå en gång till. Det går inte att säga hejdå till sin hund efter elva år.
Snälla, dö inte. Inte än.
Drömmar som blir sanna
Kraven blir högre varje dag men egentligen, varför? Oftast för att konkoransen blir högre och allt tuffare med tiden. Nu undrar jag, vem eller vilka är en konkorans mot en själv? Du är väl du och du har saker du är bra på, måste du tävla och känna en stor ångest för att vinna över den där konkoransen? Den där konkoransen som du vet finns men inte sett med egna ögon. Det är rykten, det är ord och det är saker vi hör som skrämmer oss för det vi hör kan förstöra våra drömmar, de drömmar vi suktar efter varje natt. De där drömmarna som är så nära att vi nästan kan känna det framför oss, känna doften och se det så klart att det nästan känns verkligt. Det vi hör är då lika oklart som det vi drömmer, för vi har hört det och målat upp en bild utav vad det kan vara. Så då är frågan, vad vill vi helst se som sanning? Drömmen eller konkoransen? Det är ditt eget val och om det finns konkorans, klarar du det ändå för om du drömmer om det och väljer det är alla dörrar öppna.
I en varm säng
Sitter i en varm säng med fyra eller fem kuddar som rygg och nackstöd. Scrollar och klickar mellan olika inspirerande bilder på pinterest och tittar stundom ut genom fönstret och ser löven falla. Jag har spenderat större delen utav min morgon/förmiddag på bussen eller väntandes på en buss. Nu sitter jag hemma i min säng i alla fall, äntligen. Grekland var förövrigt hur bra som helst, vill redan tillbaka och känna värmen. Och något oväntat är att A:n har trillat in på senaste tiden, äntligen kan saker gå bra.
En lista
Vilken dag är det idag? Lördagen den 12 oktober, ikväll flyger jag till Kreta och värmen.
Om du var en emoji vilken skulle du vara då? Oj, ingen aning. Kanske den som garvar så den gråter.
Vad ska du göra ikväll? Jag skall åka till flygplatsen, sitta på flyget i 3 timmar och sedan åka buss i över en timme.
Säg två bra uttryck: Najhue och Underbart
Vad blir du glad av få höra att du är? En gladskit och klok.
Visa en bild du inte minns ha tagits:
En lunch i Budapest.
Vem saknar du? Hon den där tjejen från Stockholm som jag inte vet vad hon gör eller hur hon mår längre, han den där blonda pojken som pussas så mjukt, två skånska pojkar som förstör mitt rum för jämnan och det där lilla knytet som kallas Pelle.
En bild på något som är asbra att ha:
Vad är du bra på? Jag är bra på att knäppa bilder.
Vad vill du ha? Ett svar, nya känslor.
Vad tycker du är roligt? Att skratta med mina nära och kära, spela fotboll (kommer aldrig tycka motsatsen) göra och se nya saker, vara med honom, resa, spontana komiska händelser, interna skämt och tv-serier.
Vad är du dålig på? Att vara 100% positiv och mycket, mycket mer.
Hur ser du ut när du är nyvaken?
Vem är du kär i just nu? Anton.
Vad var det första du snodde? Säkert lösgodis på Ica.
Vad har du tänkt göra länge men ej gjort? Pluggat så mycket som jag borde.
Vad bävar du inför? Då mina 95:or tar studenten och flyr härifrån, när Anton tar sitt pick och pack och reser iväg och när bara jag är kvar på denna öde ö.
Vad händer i helgen? Det lilla som är kvar av helgen är söndagen, imorgon alltså. Då skall jag utforska hotellet, stranden och staden vi kommer bo i.
Vad var det senaste du skrev i Word? En spanskaläxa om mi infancia.
Vad ska du göra på höstlovet? Då skall jag njuta men framförallt plugga ifatt allting jag missar under veckan då jag befinner mig på grekisk mark.
Vad läser du nu? Just nu Robinson Crusoe.
Börjar dra ihop sig
I morgonkväll tar vi flyget till Kreta. Jag kan knappt fatta att jag faktiskt skall iväg men åh det kommer vara så oerhört skönt! Vi skall bara slappa, äta, sola, bada, åka båt till Greklands "maldiverna", gå runt i städer och bara vara. Jag har redan packat klart och åh, kan det inte bli imorgon snart?
Allt föll på plats
Denna kille. Wow, han får mig att må bra.
