Vet liksom inte hur

 
I fredags åkte jag till Visby, stress åt pizza i 10 minuter med honom, åkte snabbt till bion, köpte biljetter och satte oss framför den vita duken. Bra film var det förresten, Captain Philips. Höll händerna över ansiktet nästan varje minut av spänning och jag fick ännu en gång en uppenbarelse av en såndär Hollywoodfilm.
Somnade i en nybäddad säng bredvid en varm pojke och kände hur fantastiskt livet var. Morgonen därpå, igår morse gick jag in på helagotland och läste att han avled. Jag blev helt stel hela jag, visste inte om jag skulle andas, gråta, skrika eller gömma mig. Tårarna kom och det var en sådan hemsk känsla, världen är så orättvis och jag tänkte på den stackars familjen som mist sin fjortonåriga son och alla nära och kära som sörjer. Det är obeskrivligt och så overkligt att han är borta, att min b-kusin, en av mina bästakompisars kusin och min brors vän är död.
 
Resten av lördagen spenderade jag på stan med Anton och sedan häng i Väte, för att tänka på annat. Mot kvällen vankades det fest för Kim och Katta. Låg som jag var sa jag inte mycket och dum som jag var föll jag för grupptrycket och drack, blev otroligt fnissig och oerhört glad/lycklig. Det kändes så bra just då att känna lite glädje men några timmar senare försvann allt igen. Sov som en sten i Väte och idag sov vi länge och gjorde en stor och god brunch. Nu är jag hemma och jag vill helst sitta på mitt rum och hoppas på att allt var en dröm.
 
Vila i frid Albin <3
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0