säg ingenting


Spenderade de sista timmarna av långhelgen i Väte med bröderna Björkqvist. Hade inte träffat A på några dagar så det var uppskattat. Nu har jag laddat upp mig med lite energi och skall nog klara mig några dagar till. Gick förresten inte till skolan idag, har legat i stan i sängen och sett Greys och rättat mitt tal, nu skall jag bara läsa det hundraelva gånger så kanske det sitter. Skall hålla det imorgon och jag känner mig ganska säker.
 
Saknar bara att få glada sms av min vän men det verkar inte som hon har tid eller lust för det.
 
Längtar till Grekland så in i och börjar känna den där depressionen tränga sig på.
 

Snälla?

 
Lite mera värme. Lite oftare. Lite oftare utan en tidsgräns. Lite oftare spontant utan att du skall åka hela tiden. Jag vill ju ha dig nära. Snälla?
 
Jag vet inte vad som är värst, att veta att han inte har tid för att träffas eller att inte få hålla om honom. Jag är inte övergiven, långt ifrån, men jag får den känslan av att jag är ensam. Så otroligt ensam utan värme från just den famnen som är den tryggaste i hela världen. Jag drömmer mardrömmar när han inte är bredvid mig och igår kunde jag inte ens somna pga alla drömmar. Jag vill blunda så hårt så det gör ont och öppna ögonen och se honom, precis framför mig som lutar sig emot mig för att krama mig, kyssa mig på kinden och säga att allt blir bra.
 
Snälla?

En ny början

 
Fotade i ett majsfält igår med brodern och kusinerna. Vi skalade majskolvar, tryckte dem mot pannbenet och sprang i spåren mot varandra i full fart. Vi skrek, vi ropade och vi skrattade. Ramlade från ett spår till ett annat, knäppte bilder med kameran och hamnade vilse. Livet på landet, hur kan man någonsin säga nej till det?
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0