gladjerus.blogg.se

 

Jag gick från mörkret in till Hatta och Farfars farstu. Där låg Dessie, inte i sin säng som hon oftast ligger i. Jag satte mig ner på huk och välkomnande henne i min armar. Bet mig i läppen och pratade lugnande till henne. Blicken fördes mot två hundkorgar, en med en filt i och en var helt tom. Tejjas säng, den var helt tom. Hennes filt som mamma sydde för många år sedan låg inte ens där. Jag reste mig upp och öppnade dörren till köket och förväntande mig att möta Tejja liggandes på köksmattan, men nej. Ingen hund. Efter jag hade pratat med Hatta och kramat om Dessie gick jag ut igen. Trodde även då att jag skulle möta Tejja i trappen som vanligt, men nej. Jag vill ropa efter henne, skrika hennes namn, som jag gjort så många gånger i över 11 år. Jag fick inte ut ett enda ljud från min mun och jag stod bara där i mörkret med regnet som föll långsamt mot min hud. Fotbollen, Tejjas fotboll låg på gräsmattan oberörd. Jag tyckte jag såg en svans i ögonvrån och hela jag fylldes med en lättnad men det var ingenting. På vägen hem gick jag förbi hennes grav, ett ljus står tänt i en lykta och allting känns så ofattbart och overkligt. Jag tror inte att hon är borta, hon kommer snart tillbaka igen. Hon är säkert med Farfar i ladugården eller jagar råttor någonstans. Hon kan inte vara borta på riktigt. Likaså väntar Dessie på att sin vän skall komma tillbaka. Jag har hållit inne alla mina tårar hela dagen men nu sprack det, jag vill ha henne här i livet med mig som alltid. Det är ju förfan inte ett liv utan henne. Tejja, jag saknar dig <3

 

Det var planerat att jag skulle åka till GGN klockan 7 men det blev inte så. Jag önskar verkligen att jag vore där nu, för Antons skull. Vill så gärna möta honom efter han kommit i mål som kommer ske om bara 10 minuter. Anton, om du läser detta så är jag ledsen, jag skall gottgöra dig!

 

Han gör mig alltid glad oavsett vilket humör jag är på och hur hopplöst livet än är.

Vi låg mittemot varandra i hans säng i torsdagskväll då tårarna hade runnit nerför mina kinder och ingenting verkade vara rätt. Jag sa "Förlåt för att jag inte är den du trodde jag var" han tittade in i min ögon och svarade "Jag trodde ingenting" det blev tyst ett par sekunder och han öppnade munnen "Jag hoppades bara att jag skulle få dig, och det fick jag"

 

Det finns ingen som kan sätta orden på hur mycket jag älskar den killen. Jag kan ge allt vad jag har för att han skall förbli min, min underbara kille.

 

Just nu sitter jag bara här och kan inte förstå att jag har sådan tur att ha honom. Jag älskar dig Anton, från jorden, till månen och tillbaka.

 

 

 

 

Jag kan knappt förstå det och jag vet inte vad jag skall säga eller inte säga.

 

Ni som har hund förstår, ni förstår hur det känns att ha ett speciellt band med din bästa vän.

Tejja har funnits i mitt liv sedan jag var ungefär 6 år gammal. Det går inte att ta ett rättvist adjö efter 11 år tillsammans. Hon har alltid funnits vid min sida så länge jag kan komma ihåg och jag vill ha det så i framtiden men det går inte. Nu mår hon bättre, inget mer cancer och inga smärtor i leder. Hon är fri, hon mår bra nu. Min älskade ängel. Ta hand om Russti där uppe, spela fotboll med Albin så kommer jag någon gång. Vi ses snart igen min bästa vän och syster. Vi kommer sakna dig så oerhört mycket. Jag älskar dig mer än någon kan förstå <3