gladjerus.blogg.se

 

Jag gick från mörkret in till Hatta och Farfars farstu. Där låg Dessie, inte i sin säng som hon oftast ligger i. Jag satte mig ner på huk och välkomnande henne i min armar. Bet mig i läppen och pratade lugnande till henne. Blicken fördes mot två hundkorgar, en med en filt i och en var helt tom. Tejjas säng, den var helt tom. Hennes filt som mamma sydde för många år sedan låg inte ens där. Jag reste mig upp och öppnade dörren till köket och förväntande mig att möta Tejja liggandes på köksmattan, men nej. Ingen hund. Efter jag hade pratat med Hatta och kramat om Dessie gick jag ut igen. Trodde även då att jag skulle möta Tejja i trappen som vanligt, men nej. Jag vill ropa efter henne, skrika hennes namn, som jag gjort så många gånger i över 11 år. Jag fick inte ut ett enda ljud från min mun och jag stod bara där i mörkret med regnet som föll långsamt mot min hud. Fotbollen, Tejjas fotboll låg på gräsmattan oberörd. Jag tyckte jag såg en svans i ögonvrån och hela jag fylldes med en lättnad men det var ingenting. På vägen hem gick jag förbi hennes grav, ett ljus står tänt i en lykta och allting känns så ofattbart och overkligt. Jag tror inte att hon är borta, hon kommer snart tillbaka igen. Hon är säkert med Farfar i ladugården eller jagar råttor någonstans. Hon kan inte vara borta på riktigt. Likaså väntar Dessie på att sin vän skall komma tillbaka. Jag har hållit inne alla mina tårar hela dagen men nu sprack det, jag vill ha henne här i livet med mig som alltid. Det är ju förfan inte ett liv utan henne. Tejja, jag saknar dig <3