gladjerus.blogg.se

Jag ser det framför mig. Jag kan faktiskt se hur hon blir sämre och sämre, hur hon inte orkar lika mycket och hur ont hon har. Utslag och konstiga bölder dyker fram och hela mitt hjärta brister när jag ser detta. Det får mig att tänka hur mycket hon betyder för mig. Hur mycket vi har gått igenom. För, varför skulle jag inte vilja gråta när min bästa vän börjar tyna bort framför mina ögon? Elva långa och händelserika år. Elva år tillsammans. Hon har sett mig växa, växa och utvecklas från sexåring till den sjuttonåriga tjejen jag är idag. Jag har suttit nära henne och berättat allt, viskat, ropat, skrattat och gråtit och på något sätt känns det som hon förstår varenda ord och sitter kvar bredvid mig så länge det behövs.

 

Jag är så ledsen över att jag är tvungen (precis som alla andra) att växa upp. Se saker och personer försvinna med tiden, personer som jag inte vill skall försvinna. Och det gör de bara för att tiden går. Varför måste jag fortsätta leva när inte alla andra får göra det? Jag vill ju fortsätta ha henne vid min sida i framtiden, jag vill fortsätta ha det som det alltid varit. För jag känner på mig att det inte är långt kvar nu och jag vet inte hur jag skall hantera den sorgen än, inte än på lång tid. Jag har redan varit med om detta en gång tidigare och jag vill inte att det skall hända igen, jag orkar inte med alla tårar och sorg. Fortfarande kan jag känna hennes blod mot mina fingrar, känna hur mamma håller om min axel och säger att jag måste gå. Att jag inte kan säga hejdå längre. Och där låg hon kvar på marken, fortfarande varm men död. Så död man kan bli. Jag vill inte säga hejdå en gång till. Det går inte att säga hejdå till sin hund efter elva år.

 

Snälla, dö inte. Inte än.